Vilse i vildmarken

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

VILSE I VILDMARKEN

 

Text: Anna Rosenström Foto: Jens Lagneholm

När Jens Lagneholm skulle gå och fiska i de för honom välkända markerna kring Åre var det som att gå till matbutiken och handla. Han visste inte då att han skulle tappa orienteringen och att fisketuren skulle bli hans livs längsta promenad.

 

Klockan är två på natten mellan den andra och tredje juli 2012. I en villa i Rimbo, norr om Stockholm, ligger Sylvia Lagneholm och sover. Hon väcks plötsligt av att hemtelefonen ringer. Omtöcknad lyfter hon luren för att svara. Det är polisen i Östersund. Det kommer inte att bli någon mer sömn i natt. Sylvias man Jens Lagneholm är anmäld försvunnen.

 

 

2 juli 2012
13.00

Jens går från stugan.

Tidigare samma dag, vid ettiden, beger sig 68-åriga Jens Lagneholm och en vän av från stugan i Duved utanför Åre. De har varit ett gäng goda vänner som åkt upp till stugan varje år nu för att fiska. Idag ska det också fiskas, i Ivartjärn några kilometer bort. Skogen och stigarna är välkända för de båda. Det blir en lugn och varm promenad över hjortronmarkerna mot fiskevattnet.
     Väl framme vid slutmålet blir det några kast med spöt och ett av huggen blir fastare. En mager öring på c:a åtta hekto blir fångsten.
     Trots att det är mitt på dagen i juli börjar det nu mörkna. Åska är på väg. Jens vän bestämmer sig för att börja gå tillbaka till stugan. Men fisket brukar bli bättre när det är åska på gång så Jens stannar. Han kommer hem till middagen klockan sex, det är inga problem.
     Men fisket blir sämre, det blir ingen andra öring. Det börjar regna så Jens bestämmer sig för att börja vandra hemåt. Men han vill inte ta samma väg tillbaka, den under kraftledningen. Man kan ju ha otur.
     Så han börjar gå, i en riktning som han är säker på ska leda honom tillbaka till stugan. Det fortsätter regna, men Jens går lugnt och sakta, han har regnstället på sig. Kompassen åker också fram titt som tätt. Mobiltelefonen ligger på laddning i stugan.
     Promenaden fortsätter. Men nu är det något som inte stämmer. Han känner inte igen sig längre, han ser sig omkring men ingenting verkar bekant. Han fortsätter gå. Och gå.
     Efter ett tag når han en skogsväg och han bestämmer sig för att prova det ena hållet. En väg leder ju alltid någonstans.
     – Då fattade jag ett väldigt konstigt beslut. När vägen tog slut borde jag ju ha vänt om men det gjorde jag inte, utan fortsatte in i skogen. Jag bestämde mig för att jag skulle hitta, ja, jag var rätt säker på att jag skulle hitta.
     Det är natt nu men fortfarande ljust och inte särskilt kallt. Han tar ut en ny kompassriktning mot Åreskutan och börjar följa en å som leder honom ner till vad han tror är Åresjön. Med en stor sjö framför sig och en mindre älv på sin vänstra sida, båda omöjliga att ta sig över, bestämmer han sig för att vända om. Han vandrar uppströms längs den lilla älven. Ska han försöka ta sig över den på något sätt? Nej, det är för riskabelt. Han vandrar vidare uppåt, under och över omkullfallna granar.
     Tröttheten börjar kännas nu. I en sluttning ställer han kastspöt mot ett träd. Och det är nu hallucinationerna kommer. Hans fru Sylvia står i backen, hon ser allvarlig ut och håller i någon slags ljuskandelaber. Hon säger inget. Han ser en man och en kvinna också, och en liten hund. De säger inget, står bara och tittar, och Jens ropar inte ens ”hallå” som han gjort tidigare under dagen. Längre ned i slänten står en husvagn och en husbil. Det måste vara hallucinationer, ingen kan komma så långt in i skogen med en sådan. Han har av någon anledning tagit av sig alla kläderna och fryser. Utan att klä på sig lägger han sig ner på marken och slumrar till.

För Sylvia Lagneholm har allting stannat upp. Hon är chockad efter samtalet med Östersundspolisen. De ringde en gång till och frågade henne i vilket psykiskt och fysiskt skick Jens befinner sig i. Om han äter mediciner och om hon tror att han är fysiskt svag.
     – Jag sa naturligtvis som det var, att han är i väldigt god form. Han är ju inte sjuk varken fysiskt eller psykiskt. Och han är van att vistas ute i naturen.
     Hon vankar av och an i huset, går ut och går runt det. Polisens frågor gjorde henne ännu mer orolig. Hon har inte ringt någon än, varken Jens eller sina egna barn, det är ju mitt i natten.
     När klockan slår fem ringer hon upp polisen igen. De har varit ute med hundpatruller och letat hela natten, men inte hittat något. Nu ska de gå upp med helikopter i det fortsatta sökandet.
     Klockan sju på morgonen ringer hon till Jens dotter Lisa, som är på väg till jobbet. Hon berättar vad som hänt. Lisa tar ledigt och slänger sig istället på en buss mot Rimbo. Sedan ringer hon till Jens syster och till sina egna döttrar. Dottern Ulrika kommer också ut till villan och där sitter de hela dagen och väntar på att polisen ska ringa.
     Och det är så de kommande dagarna också fortskrider. Det blir en lång väntan på att polisen ska ringa och säga att de hittat något. Men inte ett spår.
     På onsdagen ringer Östersundspolisen igen. Man ber Sylvia kontrollera deras bankkonton och om Jens pass är kvar hemma. Kan det vara så att Jens har gett sig av frivilligt?
     – Det blev liksom inte bättre av det, den tanken hade jag ju aldrig tänkt. Men passet låg ju kvar här och på kontot hade det inte hänt några konstigheter.

För Jens börjar dagarna flyta ihop, han kan inte se på armbandsuret vilken dag det är eftersom han har tappat sina glasögon. Kastspöt hittade han aldrig efter att ha ställt ifrån sig det under första natten. Det som var hans bästa rulle, en Mitchell från sextiotalet.
     Sedan dess har han sovit varje natt och gått lugnt och beslutsamt under dagarna. Hallucinationerna har inte kommit tillbaka. Han har druckit mycket och ofta, det är ingen brist på vatten här.
     – Men däremot fanns det ju ingen mat. Jag åt ju ingenting annat än några granskott, det fanns inga bär och sådär. Men jag var aldrig hungrig, jag tänkte inte så mycket på det.
     Jens har passerat Åresjön ännu en gång och insett att han går runt, runt i stora cirklar. Han är vilse. Han kommer fram till ett litet fähus med trasigt tak. Han tar en ny kompassriktning och börjar gå igen, så rakt han kan. Så när han anländer till en liten myr: ett välbekant smatter. Helikopter!
     Borde han springa tillbaka? Helikoptern befinner sig över fähuset, precis där han var för bara tio minuter sedan. Han kan se den lyfta över trädtopparna. Han viftar och vinkar. Men helikoptern är allt för långt bort, och den flyger inte åt hans håll. Han har missat sin räddning med tio minuter.

 

 

 

Granskott var det enda ätliga Jens hittade.
Granskott var det enda ätliga Jens hittade.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


"Vi var ju helt förkrossade allihop. Vi visste inte vart vi skulle ta vägen"

På fredagkvällen, den sjätte juli, kommer ett nytt samtal från polisen. De tänker avbryta sökarbetet, de vet inte längre vad de ska leta efter, de har fortfarande inga spår. Sylvia sitter med sina döttrar, Jens dotter Lisa och några av Jens kompisar hemma i Rimbo när beskedet kommer.
     – Då var det väldigt jobbigt. Vi var ju förkrossade allihop och visste liksom inte riktigt vart vi skulle ta vägen. Vi tände massa ljus här runt bordet och bara satt här, berättar Sylvia.
     Hon har varit helt borta under veckan, har knappt kunnat prata eller äta.
     På lördagen ringer Lisa till Missing People, kanske kan de hjälpa till. De bestämmer att de, ett par från organisationen och Lisa, ska åka upp och leta med en sökhund.
     Väl på plats i skogarna runt Duved markerar hunden att Jens befunnit sig vid en av sjöarna där han fiskade den första dagen. Och där tar spåren slut. Det verkar som att han halkat i sjön.
     När paret med hunden åkt tar Lisa och Jens son David, som också varit uppe och deltagit i polisens sökande, farväl av pappa vid sjön.

Jens Lagneholm befinner sig för tredje gången vid samma fähus där helikoptern missade honom. Han har nu varit vilse i nio dagar och bestämmer sig för att vila ut i fähuset. De våta skorna och strumporna tar han av sig, de kanske kan hinna torka i solen.
     Han stannar i fähuset i två nätter, sedan, på den elfte dagen i skogen, bestämmer han sig för att gå upp på en höjd.
     – När jag kom upp på höjden såg jag en sjö och däri såg jag båtar. Och jag förstod att i båtarna finns det ju människor.
     Han bestämmer sig för att i morgon, då ska han gå ner dit. Han lägger sig i en skreva under ett träd för att sova.
     När den tolfte dagen tar sin början, går Jens på skrå nerför branten. Han hittar en telefonledning som han följer, för att snart komma ner till en bäck, som växer till en liten å, och där: en bro. Bron leder över ån till ett hus. Men huset är tomt och låst. Ännu längre bort ligger en liten by men inte heller där finns några människor.      

 

 

"Vissa är överlevare och andra inte"

Överlevnadsexperten om att gå vilse. Läs hela intervjun här

 

 

 

14 juli 2012
15.00

Jens återfinns.

     – Hallå! ropar han, om och om igen.
     Inget svar. Nu ser han dock vad som ligger i den lilla ån som han gått längs med. En båt. Och under båten: åror. Det där kommer bli min räddning, tänker han. Han skjuter ut båten i vattnet och kliver i. Lägger strumpor och skor på tork. Det är en underbar känsla att förflytta sig utan att gå. Hans sargade fötter är fulla av skavsår, men i båten far han fort framåt längs ån, ut i en liten lagun som senare mynnar ut i den stora sjön. Då ser han två stycken röda farkoster längre bort på vattnet. Det är två kanotister som är ute, en man och en kvinna.
     – Hallå! ropar Jens.
     Och nu får han svar.
     – Då var det som att luften gick ur mig, då var det ju klart, berättar han.
     Kanotisterna ser honom och kommer mot honom. De förstår snabbt att det är den försvunna mannen som de stött på ute på sjön. Mannen ringer 112 och de strandar på en liten grynna där de bedömer att helikoptern ska kunna landa. Jens får en persika och det är den godaste han någonsin ätit. En smörgås äter han också långsamt, långsamt. Det är det första han äter på tolv dagar, bortsett från ett tjugotal granskott och några hjortronkart. Han har tappat 14 kilo och han är utmattad och sliten. Klockan är ungefär tre, lördagen den fjortonde juli 2012, och Jens Lagneholm är återfunnen.

Sylvia är hemma hos en av sina döttrar på Väddö, Jens barn David och Lisa är också där. David har tagit med sig kartor där han ska visa i vilka områden de sökt. Sylvias mobiltelefon ligger framför dem på bordet, och plötsligt börjar den att vibrera. Okänt nummer. Sylvia svarar.
     – Hej älskling, det är jag, säger en röst på andra sidan luren. Jag har gått vilse.
     Hon känner inte igen rösten, det måste vara någon som ringer och driver med henne. Hon har under veckan som gått börjat förbereda sig på det värsta, att Jens inte finns mer. Och nu kan hon bara inte tro på det hela.
     Telefonen räcks över till David som får prata istället. När de pratat klart säger han till de andra.
     – Jo men det var nog pappa i alla fall.
     De ringer till polisen som bekräftar, det är Jens som har ringt från Östersunds sjukhus där han just nu befinner sig, så gott som oskadd efter tolv dagar vilse på fjället utan mat.
     För Sylvia och barnen var det som att få tillbaka honom från de döda.
     – Vi hade ju ställt in oss på att han inte skulle komma tillbaka. Det är en upplevelse jag tror att man inte kan förstå om man inte varit med om det själv. När vi möttes igen så låg vi och pratade hela natten och då släppte ju allt. Det var helt enormt, berättar hon.
     Att Jens klarade sig så pass länge ute i vildmarken tror han har att göra med att han hade så pass stor tillgång till vatten och att han var envis men samtidigt tog det lugnt. Han visste att familjen måste vara orolig men försökte koppla bort det för att spara energi.
     – Det är säkert många som inte skulle klara sig på grund av att man stressar upp sig. Det gjorde inte jag utan jag tog det väldigt lugnt. Jag vet att jag gick lugnt, andades lugnt och jag var aldrig stressad eller rädd. Jag var hoppfull på något sätt, säger han.     ▲

 

Vi går i cirklar när vi går i vilse

Forskare vid Max Planck-institutet för biologisk cybernetik i Tyskland skickade ut frivilliga försökspersoner i den tyska Bienwaldskogen och den tunisiska öknen för att testa deras förmåga att gå rakt i flera timmar. Forskarnas GPS-övervakning visade att deltagarna utan problem kunde hålla kursen om solen eller månen var framme. Under molniga dagar och nätter tog det dock inte lång tid innan deltagarna började gå i cirklar, utan att märka det. Av detta drar forskarna slutsatsen att den mänskliga hjärnan är beroende av riktmärken för att kunna behålla en bestämd kurs.

 

Läs också