När björnen anfaller





















Vägen tillbaka

Text: Axel Norén Illustrationer: Johanna Lawner

Det är osannolikt att se björn i svenska skogar, och ännu mindre sannolikt att den går till attack. Om den gör det finns det rekommenderade metoder som ska förhindra och avvärja en attack eller få björnen att avbryta. Malin Boström agerade helt enligt rekommendationerna. Hon gjorde allt rätt, men ändå gick allt fruktansvärt fel.

 

Morgonen den 10 september blir Malin Boström sen till arbetet. Allt är packat. Gps:en är med, arbetsdatorn, kartorna, poängformulär, extra kläder och matsäck. Färgskalan på Malins kläder stämmer inte överens. Lilarosa tröja med knallröda byxor. I skogarna runt Balberget pågår licensjakten på älg sedan tio dagar tillbaka och kvoten är ännu inte fylld. Det färgsprakande klädvalet ska röja alla eventuella tvivel bland skumögda jägare. Ingen ska missta Malin för en älg. 
     Det är bara telefonen som inte är med. Den sitter kvar i laddaren för att samla de sista procenten för att batterimätaren ska bli full. Det är därför Malin blir sen till jobbet.
     Säkerheten framför allt.

Det är varmt. Terrängen på Balberget är brant och oförlåtande. Kala partier blandas med barrskog. Den tätnar och glesnar om vartannat. På några ställen släpper stenarna knappt igenom någon växtlighet alls. Men Malin Boström är nöjd med förmiddagens arbetsinsats. Skogsområdet på det 440 meter höga bergets nedre halva har visat sig ha högt naturvärde och kommer sannolikt att avsättas och därmed också skyddas från avverkning. Efter lunch ska hon ta sig an den högre halvan av berget utanför Bjurholm i Västerbotten.
     Hon är på väg tillbaka till bilen när björnarna springer förbi. Först två, en stor och en lite mindre. Malin har aldrig sett björn på så nära håll, trots att hon både bott och arbetat i björntäta områden. När hon släpper dem med blicken och vrider tillbaka huvudet ser hon en tredje björn. Den är större än de andra. Hon pratar för sig själv som hon lärt sig att hon ska göra. Hon tror att den ska försvinna efter de andra björnarna. Men hon har fel.
     Plötsligt byter den riktning. Och springer rakt mot Malin.

Vikariatet som naturvärdesinventerare på Holmens skog är bara en månad långt och är hennes andra anställning sedan hon gick ut från den femåriga jägmästarutbildningen på Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå. Hon har alltid trivts i skogen. När tentorna duggade som tätast var det skogen hon sökte sig till för att finna lugn.
     Hon har levt sitt liv i områden där det förekommer björn. Och trots att hon bara sett två i hela sitt liv vet hon att de funnits i närheten. Forskning från Skandinaviska björnprojektet visar att björnmöten är betydligt vanligare än vad vi tror. Forskare har testat att närma sig gps-märkta björnar för att studera hur de beter sig. I 85 procent av fallen var det björnarna som upptäckte människan först och avvek från området utan att forskarna ens såg den. Björnens luktsinne och hörsel är väl utvecklade. Att prata för sig själv minimerar risken för björnmöten. Björnar hatar inte människor. De hatar överraskningar.
     – Jag låter en del när jag är i skogen. Jag smyger inte, trampar på någon kvist då och då och pratar med någon lav som jag letar efter. Som jag har förstått det kan björnar se färger. Den tredje björnen kanske upptäckte mig just på grund av mina färgglada kläder. Jag vet inte. Jag klädde mig så för att jag var orolig för människor, inte för djur.
     Hon gör allt rätt. Hanterar situationen helt efter rekommendationerna. Hon fortsätter att prata när björnen kommer springande. Hon flyr inte. Fäktar inte med armarna. Men det hjälper inte.
     Björnen kastar sig över henne. För en sekund blir allt svart. Hon minns inte fallet mot marken. Synintrycket av björnen som närmar sig följs av en svart ruta. I detta glapp mellan minnesbilder måste hon ha vänt sig om. Nästa minne är känslan av tänder som borrar sig in i huden på bakhuvudet. Det knastrar.
    Malin bestämmer sig för att överleva.
     – Jag försöker bete mig på rätt sätt för att få den att sluta. Men det fungerar inte.
     Malin fortsätter att följa regelboken. Hon ligger still. Det hjälper inte. Hon håller tyst. Det hjälper inte. Hon kryper ihop och gör sig liten. Det hjälper inte. Malin slutar följa reglerna. Hon vänder sig om för att slå.
     Det hjälper.

Björnattacker mot människa är ovanliga. Mellan 1977-2012 inträffade 32 angrepp i hela Skandinavien. Samtliga var mot män, varav de flesta höll på att jaga när björnen attackerade. Av dessa 32 hade två dödlig utgång.
     Men de blir allt vanligare. 2014 skedde sex björnangrepp mot människa bara i Sverige, vilket är den högsta noteringen sedan kartläggningarna startade. Två faktorer är avgörande enligt forskning från Skandinaviska björnprojektet. Dels har björnstammen i Sverige mångdubblats de senaste decennierna från att vara ett djur på gränsen till utrotning, till att i dag knappt understiga 3 000 individer. Den andra faktorn rör ökningen av mänsklig aktivitet i skogarna. Människa och rovdjur närmar sig varandra.

Fyra av sex attacker under 2014 drabbade jägare och i maj blev en fiskare biten och riven efter att ha kommit emellan en björnmamma och hennes ungar. De flesta björnangrepp sker mot jägare i allmänhet och mot jägare med hund i synnerhet. Att jägare är överrepresenterade i statistiken är ingen slump. Bär- och svampplockare eller skogsvandrare har ingen anledning att vara tysta eller att inte synas i skogen. Smygande jägare däremot kan dyka upp som överraskningar för björnen. Och en hotad björn kan reagera aggressivt för att försvara sig och de sina.
     Malin Boström uppfyllde inget av kriterierna. Hon smög inte och utgjorde inte något uppenbart hot. Hon betedde sig tvärtom helt enligt rekommendationerna, pratade högt, var inte i närheten av ett ide och var inte ute och jagade. Ändå blev hon attackerad.
     – Det är något av det jobbigaste, att jag inte har någonting att lära mig av detta. Jag gjorde allt rätt, men det räckte inte till. Det skulle säkert vara bra för min rehabilitering att åtminstone få veta vad jag gjorde för fel. Så kunde jag gå ifrån den här händelsen lite klokare. Men jag är inte klokare. Den här björnen hade en egen agenda.

Malin fumlar med gps:en. Det rinner blod överallt och in i ögonen. Hon försöker att ta reda på sina koordinater för att skicka till SOS och därmed underlätta räddningsarbetet. När hon inte får den att fungera ringer hon 112. Någon gång i attacken, förmodligen i fallet mot marken, har hennes käke slagits ur led. Hon sluddrar när hon försöker förklara vad som hänt.
     – Jag tyckte att den jag pratade med var världens trögaste människa. Det var hon ju förstås inte. Jag kunde inte göra mig förstådd ordentligt. I det läget ville jag bara ha hjälp. Jag hade inte ont, men jag var så himla trött.
     Gps:en vaknar. Malin ger SOS koordinaterna. Sedan börjar väntan. Hon kämpar mot sömnen. Hon är oändligt ensam.


"Jag tror att det är den där timmen jag behövde vänta på att få hjälp som gjort mig sån här."

 

 

 

Det är slutet av november. Malin är ute med familjen och letar julgran. Det har gått två och en halv månad sedan attacken. Hon har varit ute i skogen några gånger.
     – Varje gång jag går ut är en seger. Jag går lite längre och känner mig lite tryggare för varje gång. I början gick huvudet som en saftblandare på mig. Jag ville ha koll på allt.
     Hon har ingen formell diagnos för sitt psykiska tillstånd. Hennes terapeut säger att det rör sig om posttraumatiskt stressyndrom. Malin är inte rädd för björnar eller för skogen i sig, utan bär på en konstant oro. Hon kartlägger farorna i huset. Kan husljuden utantill och identifierar snabbt varifrån de kommer. Håller koll på närmsta fönster för att veta hur hon ska ta sig ut om det börjar brinna.
     – Jag har förlorat förmågan att bedöma hur stor en fara är i relation till andra faror. Jag kan liksom inte inse att det är mycket större risk att jag snubblar på en mattkant än att det börjar brinna.
     Men värst är ensamheten. Nu klarar hon att vara hemma en, kanske till och med två timmar. I början blev det för jobbigt till och med när hennes sällskap lämnade för att gå på toaletten.
     – Jag tror att det är den där timmen jag behövde vänta på att få hjälp som gjort mig sån här.
     Hon reagerar på varje ljud, och vill hålla ständig koll på situationen. Att gå på stan blir snabbt för mycket. Oron och ångesten smyger sig på, och eskalerar.
     – Jag har blivit ganska bra på hantera oron. Det finns andningstekniker som gör mig lugnare och det hjälper att prata för mig själv. ”Det går bra. Det finns ingenting att vara rädd för.” För det finns det ju inte. Jag vet ju det egentligen. Men jag känner inte så.

Frakturen på skulderbladet läker inte som den ska. Armen är kraftigt försvagad på grund av inaktivitet.
     – Jag kan göra mycket själv nu. Det går att diska och att dra igen blixtlåset på skon, men det går mycket långsammare. Jag kan vara ute och skotta snö… eller ja, putta snö som det blir eftersom jag just nu tar mig an livet enarmad.
     När Malin kom till Umeå universitetssjukhus blev hon sövd medan en läkare sydde ihop huvudet. Läkaren har visat bilder där skallbenet syns tydligt. På en av dem håller han en del av handen mellan den avslitna huden och skallbenet. Knastret som Malin hörde var hud som slets av skallen. De avslitna nervtrådarna har inte vuxit ihop och fortfarande lider hon av känselbortfall i huvudet. Långa ärr löper över hjässan och ritar ut en ganska exakt karta över var hon har känsel och var hon är utan.
     – Om jag dunkar huvudet i en skåpslucka måste någon titta till huvudet och se om jag blöder. Det känner jag inte själv. Läkarna vet inte om eller när känseln kommer tillbaka.
     Malin jobbar inte. Hon är sjukskriven för skadorna i skulderbladet. Läkarna överväger operation. Hon vill tillbaka ut i skogen, ska ut i skogen, men det kommer att ta tid. Även om frakturen på skulderbladet skulle läka, är det sannolikt att sjukskrivningen fortsätter på grund av hennes psykiska tillstånd.
     – Bara att ta sig till och från jobbet skulle vara mer än jag klarar av. Jag kan köra bil, men bara om jag vet att det är någon som tar emot mig när jag kommer fram. Lägg på arbetsuppgifter så… nej, det skulle inte fungera.
     Människorna i hennes närhet har varit förstående och stöttande. De ser till att hon inte behöver vara ensam. Och även om de inte förstår hur björnen och den ensamma väntan fortfarande finns kvar där innanför ögonlocken, tycker Malin att de hjälper henne bara genom att lyssna.
     – Det är allt som behövs. Situationen är min egen, men känslorna jag lever med är ju väldigt basala. Jag är rädd, arg eller ledsen. En björnattack är också en väldigt begränsad händelse och lätt att greppa. Jag tänker på alla flyktingar som kommer hit. De möts nog inte alls av samma empati. Deras situation är mycket värre än min, men den är också mycket större och svårare att få grepp om.

Någonstans i skogarna runt Balberget finns björnen förmodligen kvar. Sannolikt sover den, och vaknar först i slutet av april eller tidigt i maj. Polisen beslutade inte om avlivning och kvoten för årets björnjakt nedanför odlingsgränsen var fylld och avlyst sedan en vecka tillbaka när Malin attackerades.
     – Jag har inget hämndbegär och just den björnen skrämmer mig inte mer än någon annan, men så hände detta också långt från där jag bor. Jag har funderat på om det var rätt att inte avliva björnen. Jag vet inte. Jag känner med dem som bor i området. Någonstans går det omkring en björn som har attackerat människa.     ▲

Läs också