Från skog till hägn

























LÄNGE LEVE KONUNGEN

 

Text och bild: Anton Mencin

1996 öppnade den första älgparken i Sverige.  Under flera år drog älgturismen hundratusentals besökare. Tills något hände. Nu måste flera parker slå igen. Drömmar krossas. Men inte i Uppland. Möt mannen bakom älgarna på Gårdsjö.

Gunde sänker hornen. Holger har tappat sina. Men som högst i rang backar han inte för att visa vem som bestämmer. Det är lunchdags på uppländska Gårdsjö Älgpark, 5 mil väst om Uppsala. Fodret som spreds ut i högar runt om i hägnet är slut. Linus har slukat sitt. Hedvigs försvann i takt med att det nådde marken. Nu kommer älgarna lunkande från alla hörn av hägnet och samlas runt den gula fyrhjulingen. Mitt ibland dem står Leif Lindh, 55-åringen som enligt sig själv är den enda i världen som simmar med älgar. När kalvarna föds i början på sommaren sover han dessutom bredvid dem i hägnet. Allt för att vänja de unga älgarna vid sin doft och röst. Leif Lindh driver Gårdsjö Älgpark och har under de senaste sju åren behandlat sina älgar som familjemedlemmar. Nu handlar det om att stoppa en annalkande konflikt. Skälet till uppståndelsen är kalven vid Leifs sida, och hennes speciella matvana. 
     – Olivia är den enda älgen i världen som äter limpa. Hon kan äta tio skivor på rad. När hon blev så stor att hon nådde över köksbordet tog hon limpa, inte franska eller grovt bröd. Jag har dragit ner lite nu för hon ska ju sluta med det så småningom. Men hon äter fortfarande en påse limpa per dag. 
     Olivia föddes den 15 maj 2014. Kort därefter stöttes hon bort av sin mamma. Hon var svag. Efter tre dagar var Olivia så dålig att Leif bestämde sig för att köra hem henne till sitt hus på fyrhjulingen. 
     – Jag bodde på nedervåningen med Olivia hela sommaren. Låg på en madrass bredvid henne så hon skulle känna närhet. När hon pep var det bara att gå upp och värma mat i mikron. Det var svårt att få i henne något, men till slut insåg jag att hon skulle klara sig. 
     Efter tre månader på nedervåningen i huset var det dags för Olivia att flytta ut. Hon hade en hage i trädgården, och på kvällarna fick hon springa fritt på gården. När brunstperioden var över i november var hon tillräckligt stark för att flytta tillbaka till hägnet. 
     Olivia går ofta ensam, inte med de andra älgarna. Hon har varit i hägnet en vecka nu och tycker fortfarande att de stora älgarna är läskiga. När de närmar sig från alla sidor för att roffa åt sig av limpmåltiden backar hon undan. Men Leif står kvar. Han pratar lugnt, respektingivande, med älgarna. Använder sin kroppstyngd till att trycka undan de stora hornen. Får dem att förstå att limpan endast är till Olivia. När älgarna till slut ger upp och återigen sprider ut sig i hägnet kliver Leif upp på fyrhjulingen. 
     – Det är precis så här jag vill ha det. Jag vill att älgarna ska ha kvar så mycket vilt beteende som möjligt.

De första gästerna klev in genom grindarna på Gårdsjö Älgpark 2007. Några år tidigare hade Leif Lindh träffat kärleken Ilona Carlengård. De flyttade ihop på gården och började tillsammans resan mot att förverkliga Leifs dröm. Båda hade jordbruksutbildning och det som krävdes var en tvådagarskurs på Kålmårdens djurpark och en ansökan till Naturvårdsverket. Leif och Ilona byggde 16 hektar hägn i stället för minimikravet på fem hektar. Och när allt var klart tog de emot Gunde och Göta, de första kalvarna. 
     Idag lever 13 älgar på Gårdsjö Älgpark. Leif har precis sålt fem kalvar till andra älgparker som var i behov av nytt blod. Det är det enda sättet att få in nya älgar i hägnen. Parkerna får inte längre ta in älgar från det vilda, något som Leif anser är fel. Han tycker det finns situationer när det skulle vara nödvändigt, inte minst för älgen. 
     – Kalvarna går med sin mamma under ett år. Under jakten skjuter man alltid kalven före kon. Men det finns skräckexempel. Vissa tror att om man skjuter kon först så stannar kalven kvar, och så skjuter man den sedan. Men kalven kan ju springa iväg. Om vi vet att kon är död och att kalven lever kan väl en älgparksägare försöka få den att överleva. Kalvarna klarar sig ändå inte i det vilda på egen hand. 
 

Leif Lindh har varit jägare i större delen av sitt liv. När han var liten skolkade han från skolan för att följa med pappa på älgjakt. 
     – Jag var aldrig helt bekväm i den situationen. Det var ju kul när han sköt, men jag tyckte det var jobbigt att han dödade. 
     Leif blev äldre och efter ett tag satt han själv där på ryggsäcken i skogen med geväret i hand. 
     – Jag ansåg att jag var en för dålig skytt, så jag sköt alltid på stillastående. Kom det en älg springande skrek jag till så att den stannade. Då kunde jag trycka av. Skulle jag skjuta skulle det vara för att döda. 
     Leif jagar inte längre. Intresset försvann för tio år sedan och idag klappar han hellre levande älgar än döda. Men han har inget emot att andra jagar älg i det vilda. 
     – Vissa frågar hur man kan vara djurvän och samtidigt skjuta ihjäl djur. Och visst, det kan man ifrågasätta. Men vet jag att jag träffar och dödar en älg så går det ganska fort, och då behöver den inte lida. Älgavskjutning måste vi ha, för älgarna orsakar många trafikolyckor och stora skogsskador.

"De undrade om det hade
brunnit i skallen på mig."

Idén om att ha älgar på gården fick Leif Lindh långt innan han slutade jaga. För 22 år sedan tog han emot en nyfödd älgkalv efter att mamman dött i en trafikolycka. Fem dagar senare dog kalven av näringsbrist. Men samtidigt föddes drömmen om en storslagen älgpark. 
     – Alla tyckte jag var fullständigt dum i huvudet. De undrade om det hade brunnit i skallen på mig. 
     Leif tog inte åt sig av åsikterna från omgivningen. Han höll i drömmen och fortsatte kämpa. Idag står han mitt bland älgarna, och det går inte att ta miste på kärleken Leif känner till djuren. Men han är inte den enda som är mån om deras hälsa. För att få visa upp vilda djur för publik måste parken ha en zoolog och en veterinär som besöker djuren flera gånger per år. 
     Madeleine Hjelm är zoolog och rådgivare åt älgparker i Östergötland, Västergötland och Småland. 
     – Jag jobbar för att djuren ska ha en bra välfärd i parkerna. Det handlar om att älgarna ska må bra tillsammans i gruppen och att de får rätt mat. Och så ska de trivas i miljön. Djuren ska kunna gömma sig och ha olika underlag att gå på. 
     Medan veterinärerna undersöker djurens fysiska hälsa är Madeleine Hjelms uppdrag att se till så älgarna mår bra psykiskt. 
     – Djuren ska få utlopp för så många naturliga beteenden som möjligt. Det handlar mycket om hur hägnen ser ut. I de älgparker jag känner till har djuren stora ytor att röra sig på. Mycket större än i de svenska djurparkerna. 
     Madeleine Hjelms bedömning är att djuren i älgparkerna lever ett bra liv. Hon tycker inte att det per definition är fel att ha vilda djur i hägn. Men det är alltid problematiskt med djur i fångenskap. 
     – Älgar har ett komplicerat sätt att välja ut vad de ska äta. Vi kan inte utfodra dem på samma sätt som de skaffar mat i det vilda. I älgparkerna är de ju helt beroende av det foder vi ger dem. Jag hade önskat att det fanns forskning på skillnader mellan älgarnas beteende i vilt tillstånd och i parkerna. Vi har det på andra vilda djur men inte på älgar.

I ladan bakom entrébyggnaden bjuder Leif Lindhs favoritband Drifters upp till logdans under somrarna. Nu är det mörkt och rått och ladan fungerar som uppställningsplats åt tre övertäckta bilar och en grålackad traktor. När det blir vår rullas traktorn ut på gårdsplanen och förvandlas till klätterställning för barnen. 
     – Den där jäveln brann förra året. Den höll på att elda upp hela mig. Jag skulle tanka och det rann ner soppa på motorblocket och slog eld. Hela traktorn stod i lågor. 
     Leif tittar en stund på traktorn. Han tar sats, och som med så mycket annat återger han historien som ett rinnande vatten. När det small släppte han reflexmässigt bensindunken. Soppan rann ut på marken och elden spred sig. Han vände sig om och upptäckte att hela vänsterbenet brann. 
     – Som tur är hade jag bomullsbyxor på mig så jag släckte elden där. Men det gjorde jävligt ont på smalbenet. När jag sprang upp mot huset small framdäcket. Då kom gumman ut och frågade vad det var som hände. 
     Leif har ett förflutet som brandman i den närliggande orten Heby. Han visste att det handlade om sekunder innan elden skulle sprida sig. 
     – Brandsläckaren, ropade jag. Traktorjäveln brinner! 
     Han greppade en brandsläckare i varje hand och vände tillbaka mot lågorna. Efter honom sprang Ilona med ytterligare två. Fem brandsläckare och 60 kilo pulver senare hade elden gått upp i rök. 
     – Jag tittade ner på benet. Hela skinnet hade släppt. Det var andra gradens brännskador och bara att åka in till akuten. Men jag behövde inte transplantera. Det blev jävligt bra.

Berättelsen om en brinnande traktor kanske inte är mer än så. En inlevelsefull historia om en kamp mellan eld och en forna brandman. Eller så säger den något mer. Något om vad som krävs för att driva en älgpark i Sverige. Att man måste gå in med själ och hjärta, och till varje pris fånga in turisterna. Tre älgparker har tvingats lägga ner på bara ett år. Idag finns det 29 stycken, men fler flaggar redan nu för att de kommer behöva stänga.
     Sven-Olof Svensson driver Laganland Älgpark norr om Ljungby i Småland. Han är dessutom ordförande i föreningen Sveriges Älgparker. Enligt Sven-Olof Svensson handlar nedläggningarna delvis om konkurrensen mellan älgparkerna men framför allt om var i landet de ligger. Ju längre norrut, desto sämre ekonomi.
     – Här i Småland har vi tre älgparker på 8 mil utmed E4:an. Alla har gäster och min uppfattning är att flera går riktigt bra. Men i västra Mellansverige går det sämre. Vissa trodde nog att norrmännen skulle komma och titta på älg, men de kom aldrig. Nu måste älgparken i Sälen lägga ner, trots att de som har stället är väldigt duktiga.
     80 procent av gästerna på Laganland Älgpark är utländska turister. Tyskar, danskar och holländare. Men Sven-Olof Svensson tror inte att det är det enda sättet att överleva. Han tar Gårdsjö Älgpark som exempel. Gården ligger inte nära en större stad eller utefter en vältrafikerad väg. Ändå går det bra. Där är dessutom siffrorna det omvända. 80 procent av gästerna är svenskar. Det handlar om att ge besökarna det de vill ha.
     – Det finns inget hot om att det skulle börja gå dåligt. Åker vi till Australien vill vi se deras kängurur. Är man i Sverige vill man se våra älgar, säger Sven-Olof Svensson.

Leif Lindh tar igen sig på kökssoffan i föräldrarnas kök. Den röda stugan ligger snett över gårdsplanen från hans eget hus och här serverade Gull Lindh, Leifs mamma, dagens lunch – pytt i panna med stekt ägg. Leif lutar sig tillbaka och lägger upp högerarmen på ryggstödet. Han funderar. Älgar lever i upp till 20 år. Leifs två äldsta är åtta. Frågan kanske kom som en chock. Vad händer när de är gamla och trötta? Leif fastnar med blicken i riktning mot älgarna och sänker rösten. Viskar som att det är förbjudet att prata om det. 
     – Jag vet inte vad jag kommer göra. Jag får väl avliva dem. 
     Älgarna kommer inte vara kvar i hägnet för alltid. Till slut blir de för gamla. Leif samlar tankarna än en gång. Hans tidigare liv som jägare verkar mer och mer avlägset.
     – Skulle jag skjuta min älskade Holger som pussar mig därute. Och sedan säga till familjen att nu äter vi Holger som varit med mig i 20 år. Nej, det går inte. Jag skulle inte fixa det rent känslomässigt.
     Parkens älgar räknas som tamboskap och precis som med hästar får man inte begrava dem. Regeln är att de måste brännas. 
     – Jag kan inte svara på vad som händer när den dagen kommer. Men jag har nog en strategi. Det är mycket man inte får här i världen.     ▲

Läs också