Dödar i samhällets tjänst


























DÖDAR I SAMHÄLLETS TJÄNST

  Text och bild: Elias Arvidsson 

Var tionde minut sker en viltolycka någonstans i landet. Varje gång skickar polisen någon för att avliva djuret.  Jägaren spelar huvudrollen i detta spel som sker i det dolda, dag som natt året om.

Klockan 20:25 den tionde november sitter Mikael Johansson i sin bil och andas häftigt. Hans hjärta slår hårt i bröstet under skjortan. Han hade plötsligt sett något i ögonvrån då älgen i nästa stund var framför bilen. Den smällde i med bakdelen så lysbågen på vänster sida plattades till som en tomburk. Det gråbruna håret tillsammans med lera och smuts syns som ett mörkt stråk längs med huven och förardörren på bilen och det som finns kvar av strålkastarna lyser upp de kala björkarna då Mikael stänger av radion. "Det blir nog ingen volleybollträning idag" tänker han. Han är skakad, men hel och hållen och borde vara glad. Men hur gick det egentligen med älgen? Han plockar upp telefonen och ringer 112.
     Hemma i sin soffa sitter Linus Hougland med blicken mot TV:n. Sommarprataren Sofia Jannok pratar om sina samiska rötter när det durrar till i telefonen. "Hej Linus ursäkta att jag stör men det gäller en älg på Stabyrakan, alltså borta på Torsbyvägen" De kan ringa närsomhelst och han är van. På några minuter är han på väg ut till bilen med hundarna Bella och Årja. Geväret hänger på axeln och den signalgula västen med Viltolycka i silver glimrar till när han passerar lampan vid husknuten. Luften är fuktig och dimman är på väg och någonstans i skogen finns en älg som kanske är skadad. Vi lagar inte vilda djur som är skadade i Sverige utan skickar jägare som Linus Hougland att söka upp och skjuta dem.
     Viltremsan vid Stabyrakan lyses upp av strålkastarna när han närmar sig men på platsen finns inga tydliga spår av olycka. Han tar fram anteckningarna från polisen och knappar in Mikaels nummer. Mikael är förvirrad och lite chockad men säger någonting om en hästhage. Häststaketet sträcker sig längs vägen i båda riktningarna så Linus följer staketet i riktningen som Mikael kom ifrån. Det är svårt att bedöma hur långt bilen färdas vid en krock.
     300 meter senare ligger glassplitter på vägen och det är stämplar av klövar i jorden och nere i diket är gräset brutet. Bella rycker i kopplet med nosen rakt ut mot ängen. Dimman har lagt sig som ett täcke en bit ovanför marken men en bit ut på ängen ser han ändå att det ligger något i gräset. “Där har vi den” tänker han. Linus kollar en extra gång så att geväret är laddat innan han kliver över stängslet. Plötsligt reser sig inte bara en men två älgkroppar upp och omsluts av den vita dimman. Bella vill springa nu. Han lossar kopplet och som en pil försvinner hon bort och upp över berget. Två älgar krånglar till allting, Bella kommer spåra den ena men det är inte säkert att det är den skadade. "Det här kommer nog få vänta tills imorgon” tänker Linus.

 

 

 






















Den drog rakt in mot samhället, mot 168:an och järnvägen och det är inte bra. Jag fick panik för Bella kan bli påkörd.

Årja och Linus Hougland längs 168:an i Kungälv. En av de mest utsatta vägarna i området.

Vi är ute och kör på Torsbyvägen och har just passerat platsen där Mikael krockade. Men i varje krök och skymd sträcka kommer en ny historia. Det är lätt att tappa tråden men han hittar snabbt tillbaka till minnet från kvällen med älgarna.
    – Så här blev det. Jag fick ge upp den kvällen för älgen som Bella följde efter drog iväg för snabbt. Tanken är att de ska lugna sig i skogen så jag kan smyga ikapp dem. Men den älgen var stressad. Den drog rakt in mot samhället, mot 168:an och järnvägen och det är inte bra. Jag fick panik för Bella kan bli påkörd. Ibland undrar jag varför jag utsätter dem för det här, säger Linus och avbryts av en passage där en husknut nästan sticker ut i vägen och precis bakom kommer skogen.
     – Precis här, smällde det igår. Titta till höger så ligger en hel massa päls från ett rådjur.
          Vi är på väg till ett annat rådjur. Någon körde på det för en stund sedan och drämde en sten i huvudet på det. Ibland är det så och andra gånger ids föraren inte anmäla.
     – Jag har startat ett instagramuppror så folk ska förstå vad de ska göra. Ring 112. Igår hade någon sett ett kid hasa sig över vägen med båda bakbenen brutna. Tänk om det hade varit en hund? Tänk om det hade varit en människa? Det är lag på att anmäla men folk vet inte det, säger han.     
     Linus vet vad som händer med djuren och han vet hur en död skiljer sig från en annan. Ibland går det långsamt och ibland går det fort. När vi kommer fram ligger rådjuret stilla bredvid stenen. Det är ett av de 33 059 påkörda för i år och det kommer att få stanna i skogen. Markägaren och jakträttsinnehavaren har valt att inte ta vara på köttet så med ett stadigt tag i bakbenen korsar Linus med snabba steg vägen, över diket, till andra sidan. Kroppen glider följsamt mot det blöta gräset när det för sista gången passerar ängen. 

























Bilens vindrutetorkare vevar på när vi slingrar oss fram genom landskapet med skogen på ena sidan och ängarna på den andra. Det är för varmt för att vara december. Gässen står i sjok på de blöta ängarna och pölarna är gråa som himlen. Djuren har gått här i hundratals år för att beta och dricka och att det nu finns en väg här förändrar inte det.
     Linus Hougland kliver ur bilen på den klippiga uppfarten och möts av sina sex bruna hönor och sin vita tupp. Skogen breder ut sig bakom huset där han bor med sin sambo och sina fyra hundar. Vi befinner oss norr om Göteborg på fastlandet innanför Marstrand. Han hämtar fyra påsar med kött från frysboden och öppnar dörren till hundgården så hundarna får komma in i huset. På köksbordet står laptopen och väntar för det är hemma vid köksbordet som eftersöket avslutas.
     Återrapporteringen är ett tresidigt formulär med frågor: Vad är det som har hänt? Var det en årsunge? Var det ett hon- eller handjur? och så vidare. Formuläret skickas in till Nationella viltolycksrådet (NRV), organisationen som startade för sju år sedan för att få ordning på viltolyckorna i landet. Polisen, Trafikverket, Naturvårdsverket och 13 andra myndigheter och försäkringsbolag sitter samlade i rådet för att få en överblick av det som sker och för att hitta lösningar på sina håll. Alla dessa rapporter, 45 000 varje år, landar i en databas. Det kan i förlängningen bli till nya viltstängsel och vem vet? på Torsbyvägen kanske det sitter en 70:skylt nästa år.
     Eftersöksjägarna är inte anställda men får en ersättning för jobbet. Den 21:e varje månad skickas fakturor från NRV till Polisen för alla de eftersök som gjorts den månaden. I Västra Götaland är Katarina Jonasson en av dem som granskar och kollar igenom de uppgifterna så att allt stämmer. Varje månad dimper der ner c:a 500 eftersöksfakturor och varje faktura ska matcha en faktisk viltolycka i polisens register. Hon har också kontakt med jägarna när det kommer in anmälningar. Linus "Hougland ja, i Kungälv" känner hon väl till. Hela länet är indelat i mindre områden och för varje område finns en lista på jägare. Alla eftersöksjägare måste ha en godkänd hund och sen behövs olika hundar för olika eftersök. Kör någon på en älg så behöver de såklart en älghund. Polisen och jägarna har ett nära samarbete som pågår dagligen. Det är frivilligt för jägarna och de finns inget tvång att åka ut när polisen ringer men för många fungerar det ungefär som en 24 timmars jour sju dagar i veckan.
     – Arbetet som jägarna utför är jätteviktigt men ersättningen är ganska låg. Det finns också en allmännytta i arbetet som NRV och jägarna utför, jag menar det händer att folk dör längs vägarna och kan vi undvika bara ett av dessa så är det ganska ovärderligt, säger Katarina Jonsson.
   Allting har sitt pris även de djur som lever i skogarna. Priset kan sägas vara det arbete som jägarna och deras hundar utför. Priset kan också vara kostnaden för nya viltstängsel eller den ringa ersättning som samhället ger jägarna. 



 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sara bara skrek rakt ut och det var blod och hår överallt.

     – Det spelar ingen roll vad jag får för ersättning, jag gör det för att jag inte vill att djur ska behöva lida i onödan. Det ska vara så och att göra det för pengarna tror jag inte är rätt väg, säger Linus Hougland.
Perkulatorn puttrar i bakgrunden och hundarna ligger mätta och belåtna på sina fårfällar. Årja har hedersplatsen på kökssoffan bredvid husse. Hon har varit med från början. För tre år sedan var han, hans sambo och Årja på väg hem från skogen. De körde på E6:an mot Kungälv. Älgen klev ut från McDonaldsparkeringen rakt framför bilen och träffade den med hela kroppen.  
     – Sara bara skrek rakt ut och det var blod och hår överallt.
     Årja ligger tyst och lyssnar med huvudet i Linus knä. Älgen hade kommit in genom rutan men rullat upp på taket och lagt sig på ena sidan av bilen vid förardörren. Sara kunde inte kliva ut och bilen stod stilla i vänsterfilen. Han gick ut och satte upp triangeln och sedan använde han kniven för att avliva älgen som låg halvdöd och gurglade vid vägkanten.
     – Det var helt fruktansvärt och traumatiskt, säger han
     Den röda Volvo 945:an skrotades direkt och polisen skjutsade hem dem. Dagen efter började det hela. Han började ta reda på mer och mer om eftersök och kontaktade polisen och NVR. När han väl började träna med Årja i skogen var det som att alla pusselbitar föll på plats. Det var just det här de skulle göra tillsammans. Årja visade sig vara väldigt kompetent och kunde skilja på friska och skadade djur och jagade bara om Linus Hougland själv sade åt henne. De blev ett team direkt.

Han tittar kärleksfullt ner på Årja där hon ligger och slumrar. Hon ser ut som den perfekta familjehunden, en Golden retriever med kastanjebrun päls.
     – Hon är väldigt modig. Om vi spårar ett rådjur som jag inte kan skjuta eller komma ikapp så kan jag koppla loss Årja och då springer hon ikapp djuret och dödar det åt mig, säger han.
     Linus ställer datorn på bordet mellan kaffekopparna och sätter på filmen. En skakig mobilkamera leder oss fram i terrängen. "Bra Årja, duktig tjej, redig tjej" hör vi Linus på filmen och hans häftiga andetag när han brottas med den snåriga skogen. Över en liggande björk och under en annan. Han klättrar fram. Årja håller tag om halsen underifrån på rådjuret som vacklande försöker ta sig loss. Den ger ifrån sig ett underligt läte och har mer eller mindre gett upp nu. Linus Hougland kommer allt närmare och fortsätter att prata med Årja: "Duktig tjej. Bra Årja" och filmen tar slut.
     – Sen är det över på 30 sekunder. Jag går fram ganska snabbt och sätter kniven i hjärt- och lungområdet.
     Regnet har slutat och plötsligt hörs hönorna kackla på gården. De lättade molnen lyser upp gräset där de går och sprätter och pickar efter maskarna som skyndat upp från den blöta jorden.
     – Jag måste ju uppmuntra hunden även om det låter hemskt när det här stressade rådjuret har panik och dödsångest. Men rådjuret var redan skadat och utan Årja så hade vi aldrig fått tag på djuret. Det är hennes förtjänst.     ▲

 

 

 

 

 























Läs också