Skador och lydnad













JAKTENS MÄSTARE MÅSTE LÄRA SIG LYDA

Text och foto: Frida Grönholm

Efter år av träning och tiotusentals kronor är de först genom skogen och först på viltet. Men det innebär också att vara den medlem i jaktlaget som löper störst risk att inte komma hem helskinnad. Hundvärldens extremsportare behöver både mod och hjärna – hundratals jakthundar skadas av vilt varje år.

Enbusken klyvs mitt i tu och en av hundförarna hoppar undan med knappa decimetrar till godo. Genom busken störtar en vildsvinsgalt och tätt i hasorna på honom en jämthundskorsning. Hunden andas tungt och tuggar fradga, han väger för mycket och vildsvinet springer för fort. Men han tänker inte släppa galten. Mitt i cirkusen, uppe på ett berg, står Caroline Hagström och ropar ut instruktioner till hundägaren som utan framgång försöker kalla in sin hund.
     Jakthundar utsätter sig själv för helt andra faror än sällskapshundar. Ett hundratal jakthundar skadas av vilt varje år, medan ett tiotal försvinner under jakten. Ytterligare tio skadas av skott varje år. Den enskilt största skadeorsaken hos jakthundar är vildsvin, fler än 150 hundar skadades av vildsvin 2013. Och de här siffrorna gäller bara för hundar försäkrade hos Agria. Problemet lär vara ännu större än så, eftersom många vildsvinsskador anmäls som sårskador eller bitskador. Caroline Hagström kallar hundar som jagar vildsvin för extremsportare.
     I skogarna utanför Boda, Söderköping, ligger Mamima jakt, en träningsanläggning för vildsvinsjakt. Bakom två meter höga fjärrstyrda träportar ligger gården, med en kontorsstuga och nio vildsvinshägn. Här bor vildsvin i sin naturliga miljö. Hägnen är flera hektar stora och innefattar skog, berg, raviner, åkrar och våtmark. Folk och hundar från hela Sverige reser hit för att få hjälp med jaktträning. En av deltagarna på kursen startade resan från Kalmar vid fyra på morgonen, två andra bor i Idre – mer än 50 mil norrut.

Kursledare och hundinstruktör är Caroline Hagström. Hon har jobbat på gården i fem år och är hundtränare och jägare sedan decennier tillbaka. Caroline Hagström har själv flera jakthundar, är aktiv i Svenska Jägareförbundet och i Nationella viltolycksrådet. Ambitionen är att jägare ska förstå nyttan av lydnadsträning och samarbete, istället för att bara jaga.
     – Det är inte fråga om kadaverlydnad, jag vill att hund och förare ska bli ett team, säger hon.
     Inne i vildsvinshägnen är det träning fast på riktigt. En chans för jägarna att på nära håll se hur deras hundar jobbar, en chans för hunden att ställa vildsvin med starkt förarstöd. Ett stöd som kan vara svårt att få till under en vanlig jaktsituation då avstånden mellan jägare, hund och vilt är större. Innan hundarna får gå in i hägnen vill Caroline Hagström veta hur erfarna de är, hur de beter sig när de jagar och om de blivit skadade av vilt någon gång.
     När en jakthund är tre år har den ofta kostat sin ägare över 60.000 kronor. En valp kostar runt 10 000 kronor och en hundkurs kring 2.000 kronor. Mat och försäkringar är inte gratis. Inte hundens jaktutrustning heller. I bästa fall kan en jakthund jaga tio år, i värsta fall skadas den i skogen långt innan dess.

Jämthundens förare är rädd att hunden är för feg för vildsvinsjakt. Efter att ha sett hunden jaga säger Caroline Hagström att jämthunden inte alls är feg – han är bara klok. Hunden märker att han är för tjock och helt saknar den smidighet och kondition som behövs för att klara ett attackerande vildsvin. Men nu är han på ett inhägnat område med två relativt snälla galtar, och då vågar han. Han vågar så mycket att han helt slutar lyssna på sin förare. Slutade lyssna gjorde han förvisso i samma sekund kopplet åkte av.
     – Han jagar själv. Han behöver inte dig. Ni samarbetar inte, säger Caroline Hagström till hundföraren, som inte säger emot.
     Hon säger att de behöver träna både på sin fysik och på sitt samarbete. Hundföraren säger något om att det är hans svärmor som ger hunden för mycket korv.
     – En bra jakthund blir inte en bra jakthund hemma i soffan. Möjligtvis på att fånga ostbågar, säger Caroline Hagström.

Caroline Hagström går mellan de olika vildsvinshägnen, pratar med hundförarna via sin komradio och förklarar för dem hur de ska hjälpa sina hundar. De lätta hägnen är små, bara några hektar stora, och bebos av vildsvin som låter sig jagas. Det största är tolv hektar och till för jaktprov. Vildsvinen backar inte alltid, hundarna bör göra det.
     Fyra hundförare mellan 40 och 60 år har precis tränat klart för idag. De sitter runt bordet i stugan och rör i pappmuggarna med snabbkaffe. Tolv hornbeklädda skallar ser ner på dem från stugans väggar. Gemensamt för de fyra männen är att det som tagit mest tid i anspråk under kursen inte är att se hur hunden arbetar med vildsvinen – det är att fånga in hunden igen. Så snart Caroline Hagström nämner ordet lydnad hörs suckar och stön. Männen vrider på sig och vill inte alls gå någon lydnadskurs med fluffiga sällskapshundar.
     – Nej fyfan, säger jämthundens förare och ser ner i bordet. Armarna korsade.
     – Men om er hund får sidan uppriven. Ska ni se blodet pumpa då? Ska ni se den springa mot järnvägen? Se den gå mot isvaken? Säger Caroline Hagström och ser på samlingen runt bordet.
     Alla är plötsligt väldigt intresserade av dukens mönster. Studerar noga de små rådjuren i vaxduken istället för att möta Caroline Hagströms blick. Mumlar något ohörbart och svarar motvilligt att nej det vill de ju inte.
     Hon säger att de måste våga träna även i jakten. Trots att kamraterna i jaktlaget surar och trots att de vill att hunden ska fungera perfekt utan övning.
     – Betalar man 12.000 för att vara med i ett jaktlag kanske man inte vågar ställa krav på hur man vill jaga med sin hund. Då kanske man blir utesluten, säger hon.
     Få hundlösa jägare är beredda att göra ett spår med ett dött rådjur i träningssyfte. Men när det väl gäller, när det finns ett skadskjutet rådjur och de behöver hjälp av hundar, då ska allt fungera direkt.
     Kulturen inom jakt skiljer sig från den inom hundsport. Jägare är väldigt fokuserade på just jakten medan det inom hundsport finns ett djupare intresse av att vara tillsammans med sin hund.
     – Fem minuter träning i skogen eller på köksgolvet är också träning. Lägg ett spår på Biltemas parkering då om ni har ont om tid, säger Caroline Hagström.

 

Flera av hundförarna är här för att rehabilitera sina hundar. De har skadats eller skrämts under jakt och nu behöver de träffa vildsvin som inte är så våldsbenägna. En gråhundstik sitter i bilen och väntar medan hennes husse duschar en annan hund ren från lera. Tiken i bilen vill inte vara med och jaga. Inte ens öva. Hon har skadats flera gånger under jakt och nu är hon rädd. Första gången slog vildsvinet henne i ljumsken så man måste sy åtta stygn. Andra gången kom hon mellan en sugga med kultingar. Tiken fick ännu en smäll och fick nog. Hon sprang tre kilometer bort och in i ett hus med öppen dörr, där försvann hon in under sängen och stannade kvar tills husse hämtade henne fyra timmar senare.
     En annan hund, en gul östlaika i ettårsåldern, tror inte ett dugg på att det finns något som ”snälla vildsvin”. Hon har blivit attackerad av vildsvin, blivit sydd och tänker inte vara med om samma sak en gång till. Inne i hägnet går hon tätt intill sin husse. Till slut driver Caroline Hagström upp svinen istället, i hopp om att östlaikan ska ta upp jakten. När hunden ser vildsvinen reser hon ragg som en sopborste och morrar. Efter en del lirkande går hunden med på att förfölja vildsvinen. Men bara om hennes förare kommer med. Hon tänker inte gå själv. Så de går. Försvinner in bland granar och pinnar, traskar efter vildsvinen i sakta mak.
     Rädslan är ett större problem än den fysiska skadan. Att en hund får stryk av vilda djur behöver inte förstöra jaktlusten. Men rädsla gör det.
     – Ofta är det människor som tycker såret är obehagligt, hunden kan jaga vidare flera timmar med sidan sprättad. Men blir hunden rädd är det värre. Om den börjar backa, svansen sjunker och vildsvinen går på och skadar hunden när den är rädd då kan det bli problem, säger Caroline Hagström.
     I ett annat hägn springer en spenslig jaktlabrador omkring och jagar vildsvin. Han är inte ett dugg rädd för galtarna. Han jagar tills de tröttnar, vänder om och slår tillbaka. Rakt in i sidan på honom springer de. 100 kilo vildsvin mot 20 kilo hund. Efteråt känner föraren igenom hunden efter skador. Han är oberörd, viftar på svansen och vill jaga mer.
     – Det är en extremsport. Alla hundar är inte lämpade för jakt. Den hund som tror att den bestämmer är helt ute och cyklar. Många vill ha tuffa hundar men det blir bara skit, det blir veterinärbesök av det, säger Caroline Hagström.

  • "Det luktar vildsvin här" säger Caroline Hagström och sekunden senare störtar två galtar upp ur en buske.

Vildsvin är starka nog att döda, älgar likaså. Ett sätt att skydda hunden är att klä den i en väst speciellt gjord för att täcka de inre organen. Ett annat är att använda pejl på hunden så man hittar den om den går vilse. Ett tredje är att träna lydnad och inkallning, en hund med förtroende för sin förare lyssnar.
     Givetvis kan man inte försäkra sig mot allt. En av de största farorna finns hos de minsta djuren. Fästingar. Vanligare än borrelia är den fästingburna bakteriesjukdomen anaplasma, tidigare ehrlichia. Smittade hundar drabbas av nedsatt immunförsvar, ledvärk och magproblem. Neurologiska skador och blodbrist förekommer också. En av hundarna som tränar på gården insjuknade i anaplasma förra året och slutade jaga. Nu mår hon bättre – men trots upprepad medicinering är hon inte frisk. Igår jagade hon utan att ge skall, hon bara följde med vildsvinen. Inne i vildsvinshägnet vankar hennes förare av och an. Hunden hittar vildsvinen, ger skall och springer sedan tillbaka till honom. Hon orkar inte.
     – Något är inte okej. Vildsvin är hennes vilt men hon är helt slut när hon kommer, säger han.
     I morgon skulle hon ha tävlat i laikornas vildsvinsmästerskap i Vimmerby, hon har blivit uttagen. Men hon orkar inget. Caroline Hagström berättar om en bekant till henne som tog bort sin jakthund efter anaplasma. Varken jägare eller hund orkade med förväntningarna innan jakt kontra besvikelsen när de väl var i skogen och hunden inte orkade jaga.
     Hon har alltid med sig en strumpa och eltejp ut i skogen när hon jagar. Då kan hon själv lägga förband på eventuella sår innan skadan undersöks av en veterinär.
     – Alla vildsvinsskador bör undersökas av veterinär på grund av bakteriekulturen. Är man dumsnål är det stor risk för dränage och penicillin, säger hon.     ▲

Läs också