Säl i sikte





















SÄL I SIKTE

Text: Sanna Arbman Hansing

Väderleken är perfekt och skottet sitter rakt i huvudet. Inom trettio sekunder sjunker knubbsälen mot havsbottnen. Följ med säljägaren Stefan Nilsson på en jakt som är lika besvärlig som den är kontroversiell.

Det är en tidig morgon i november. På Sandö bryts tystnaden när Stefan Nilsson drar igång sin 4-taktsmotor och styr ut ur hamnen tillsammans med vännen Fredrik Jonsson. Genom grådiset puttrar de förbi Lilla Rösen, Tranebräkorna och de andra kobbarna i norra Hallands skärgård – en av landets sältätaste. I båten har de allt de behöver för dagen: varsin bössa, en kikare, en undervattenskikare, en dragg med en stor järnkrok och så den obligatoriska kaffetermosen. Tre sjömil ut ligger den lilla holmen Kungen där de lägger till efter att ha placerat ut gula, röda och vita bojar i vattnet. Bojarna hjälper dem att hålla koll på djupet och att lokalisera ett skjutet djur. Båten guppar svagt och det blåser tre sekundmeter. Sälväder.
     500 meter därifrån. Ett hundratal knubbsälar ligger på ett skär och väntar på morgonsolen. Deras magar är så runda att man undrar hur de kan hålla sig kvar på klipphällen. Sälarna är vana vid måsarnas tjat och de stora fiskebåtarna som glider förbi vid horisonten. Nu blir de nyfikna på de obekanta ljuden och dofterna från holmen intill. En efter en makar de sig ner i novemberhavet och simmar med nosen i vädret för att ta reda på vad som är på gång.
     När Stefan Nilsson ser det får han bråttom. Han lägger sig raklång på klippan, bland torkat skarvbajs och uppspolade alger. Fäller upp skjutstället direkt på stenhällen, hittar en bekväm ställning, laddar geväret. Så riktar han pipan mot de guppande huvudena som simmar rakt emot honom. Snart är de mest nyfikna sälarna inte ens hundra meter ifrån honom vilket betyder skottläge. Så han trycker av.


"Folk tycker om att se en säl komma simmande. Då vill de inte att en grönklädd gubbe ska komma och skjuta den i huvudet."

Säljakt var länge en viktig inkomstkälla för Sveriges kustbefolkning. Djuren var eftertraktade för sitt skinn, sitt kött och sitt späck som användes till allt ifrån lampbränsle till målarfärg. I Östersjön jagade man gråsäl men på Västkusten, där Stefan håller till, var det främst den mindre knubbsälen. På mitten på 1900-talet minskade antalet knubbsälar på grund av sjukdomar och ökade miljögifter och 1966 blev stammen fredad. I början av 2000-talet såg man att populationen växte sig starkare och orsakade skador på fisket. Därför beslutade man att återinföra säljakt på Västkusten. Uppehållet i jakt hade lett till att de praktiska kunskaperna om jakt och tillvaratagande hade fallit i glömska. För att ändra på det ordnar Jägareförbundet numera utbildningar i säljakt. I nuläget är det bara skyddsjakt som är tillåten. Det innebär att man måste ha tillstånd för att få jaga säl och att Naturvårdsverket bestämmer en kvot för hur många djur som får skjutas. I år får 130 knubbsälar fällas varav 40 stycken i Hallands län.
     I norra Hallands skärgård har Stefan Nilsson just skjutit en knubbsäl. Nu är det bråttom. Han noterar sälens position och hoppar i båten med gevärspipan riktad mot platsen. Efter trettio sekunder har 80 kilo knubbsäl hunnit sjunka mot botten. I undervattenskikaren ser han den ljusa magen mot de mörka algerna på botten. Han böjer sig över relingen och hakar fast sälen med en krokförsedd dragg. Långsamt bogserar han in den mot en låg klippavsats och drar upp den på land. Kroppen, som i vattnet var lätthanterlig, blir nu fruktansvärt tung och Stefan, som lämnat broddarna hemma, har dåligt fäste mot stenhällen. Trots att det gått flera minuter sedan sälen dog pumpar hjärtat fortfarande.
     Stenhällen är Stefan Nilssons slaktbord. Han mäter sälen och uppskattar dess vikt innan han skär ett snitt i buken från underkäken till svansen. Han kör ner en tumstock vid bröstkorgen för att mäta späckets tjocklek. Tre centimeter. Bara en dryg tiondel av vikten är kött men Stefan frigör det och packar det i plastpåsar. Ibland tar han hem späcket för att koka olja på men i dag ger han det till trutarna.
     Trots att morgonen blivit förmiddag har han inte sett några människor förutom en fiskebåt som passerade längre ut.
   – Jag jagar hellre på hösten då det är mindre folk ute i skärgården. Folk tycker om att se en säl komma simmande och då vill de inte att en grönklädd gubbe ska komma och skjuta den i huvudet så att hela havet blir rött, säger han.

 
130
Antalet knubbsälar som fick fällas år 2014.
17 000
Antalet knubbsälar som beräknas finnas på Västkusten.

290
Antalet gråsälar fick fällas år 2014.

30 000
Antalet gråsälar som beräknas finnas i Östersjön.

 

 

 


 

 

 

 

   Per Risberg
"Jakt kommer alltid att uppröra vissa personer."
Per Risberg

 

 Ellen Bruno
"Jag tycker inte att man ska jaga säl för nöjes skull."
Ellen Bruno

 


Jakten på säl väcker både känslor och diskussioner. Vissa vill helt stoppa jakten medan andra vill öka kvoterna och komplettera skyddsjakten med licensjakt. Förra året utredde Naturvårdsverket huruvida man borde införa licensjakt på säl. De kom fram till att det skulle vara möjligt och nu ligger frågan på regeringens bord. Per Risberg är ansvarig för jakt- och viltförvaltning på Naturvårdsverket och tror att debatterna beror på att folk inte vet hur säljakt faktiskt går till. Många verkar tro att man fortfarande klubbar små kutar trots att det sedan länge bara är jakt med gevär som är tillåtet. Han tror också att jakten väcker känslor för att djuren är omtyckta.
    – Jakt kommer alltid att uppröra vissa personer, och särskilt säljakt eftersom de uppfattas som söta. Man har inte samma inställning till skarvjakt till exempel, då är det helt andra personer som protesterar, säger han.
    På Naturskyddsföreningen ser man inget problem med skyddsjakt om man kan visa att det är det enda sättet att få bukt med problemen som sälarna orsakar för fiskenäringen. Däremot är man skeptisk till licensjakt.
    – Vi vill hellre se att man satsar på att använda fiskeredskap där sälarna inte kan komma åt fångsten. Jag kan förstå att man skjuter säl för att freda sina fiskeredskap men jag tycker inte att man ska göra det för nöjes skull, säger Ellen Bruno.
    Hon är sakkunnig inom fiske och marina ekosystem på Naturskyddsföreningen och säger att hon inte ser något större intresse för säljakt. Om man skulle införa licensjakt med målet att skjuta av fler djur skulle man behöva gå in och skapa det intresset hos människor. Hon säger också att det alltid blir ett starkt gensvar när Naturskyddsföreningen skriver om sälar.
    – Det är uppenbart att folk vill ha säl och att man tycker om att se dem i skärgården. Vi utrotade nästan sälarna så nu är man glad över att de är tillbaka. Det vill vi värna, säger hon.
    Säljägaren Stefan Nilsson är av en annan åsikt.
     – Man kan inte bara bevara sälarna utan de måste förvaltas. Det är klart att man kan fånga in dem eller försöka utveckla sälsäkra redskap men jag har en vän som brukar säga att sälar förvaltas bäst med bly.
    Han är trött på att det blir så mycket diskussioner så fort säljakt kommer på tal.
    – Folk frågar mig varför man ska jaga säl. Då frågar jag dem tillbaka: Varför skjuter man vildsvin och älg, varför plockar man blåbär och svamp i skogen?

Tre veckor senare i en gul villa en dryg mil från Sandö. I det ombonade köket bryts tystnaden när Stefan Nilsson sätter igång kaffekokaren och låter den puttra. På den rödvitrutiga köksduken ligger en vakuumförpackad, svartaktig klump som är stor om en handflata. Stefan Nilsson tar det frysta sälköttet, tinar i mikrovågsugnen och serverar på en liten glasassiett. Det är segt att skära och luktar starkt av rök. Han nickar mot assietten och lutar sig bakåt så att armarna vilar mot stolens ryggstöd.
     – Gôtt, eller hur?
     Stefan Nilsson fyller snart sextio år. I hela sitt liv har han bott vid kusten och han har tillbringat mycket tid på havet. Det som började med ett fiskeintresse övergick på åttiotalet till fågeljakt. Efter otaliga gäss, knipor och änder började han med säljakt för fem år sedan då det för första gången blev tillåtet i Halland. Nu är han en aktiv ordförande i Jägareförbundet Hallands kustråd. I länet finns bara ett fåtal aktiva säljägare men Stefan Nilsson säger att intresset har ökat den senaste tiden, främst för att han har ordnat säljaktsutbildningar och tagit med folk ut på sjön. Samtidigt ser han en oroväckande samhällsförändring.
     – Vårt samhälle är så urbaniserat. Folk har blivit rädda för jakt och smällar. I stället äter de pizza och pasta och sitter där med sina iPhones, twitter, facebook och allt vad det är. De har tappat både greppet och förnuftet. Folk som är under 40 år äger ju inte ens ett par gummistövlar längre!
     Han skrattar till och fortsätter:
     – Folk har det alldeles för bra i dag, de lever i en fiktiv värld. För ett tag sedan plockade jag slånbär och kokade soppa till barnbarnen. De älskade det så jag sade till deras föräldrar: ”Kolla vad de tycker om det. Det finns flera ton slånbär där ute på era buskar”. Men de orkar inte plocka det utan köper på affären i stället, säger han.

 

"Vårt samhälle är så urbaniserat. Folk har blivit rädda för jakt och smällar."

 


Sälsim

Hunden

Det är sällan som kvoterna på knubbsäl uppfylls. I Hallands län har bara drygt hälften av de tilldelade 40 knubbsälarna fällts i år och Per Risberg på Naturvårdsverket tror att det beror på att jakten är så besvärlig. Statistik visar att det är få jägare som rapporterar fler än två skjutna sälar. För att jaga säl – eller snarare för att kunna bärga kroppen – måste du känna till områdets bottenstruktur och de olika strömmarna. Du behöver kunna bedöma avstånd på öppet vatten, vilket är betydligt svårare än i terräng. Dessutom måste du ha muskelkraft nog att bärga djuren som kan väga uppemot hundra kilo. Enligt Stefan Nilson är säljakt en av de mest krävande jaktformerna men för honom är efterarbetet det mest besvärliga. 
   När man skjutit en säl måste man rapportera en mängd uppgifter till Naturhistoriska Riksmuseet som bedriver forskning på sälstammen. Förutom att notera längd, vikt och kön måste man frysa in djurets olika organ och leverera dem till museet på Frescativägen 48 i Stockholm. Det betyder att flera hundra sältarmar, hjärtan och underkäkar skickas på posten varje år. Sälen som Stefan Nilsson sköt i november ligger nu i ett frysfack i hans förråd. Där samsas två påsar maginnehåll med fruns frysta blåbär och det pågår en ständig diskussion om hur frysutrymmet bäst ska utnyttjas.
     – Det här är min verklighet. Jag skjuter färre sälar än jag vill bara för att jag inte kan ta hand om alla magar, säger han.
     Trots allt besvär fortsätter Stefan Nilsson och hans vänner att jaga säl. Där ute på sjön finns tjusningen i att vistas i naturen och samtidigt kunna skaffa mat till sig och sin familj. I år har det inte blivit så många sälar på grund av dåliga väderförhållanden och sjukdomar i familjen men kanske hinner han skjuta några sälar till innan årsskiftet då jaktperioden tar slut.
     – Jag har lite abstinens nu när jag inte varit ute på tre veckor, säger han.     ▲


1000

Så många kronor får säljägaren för varje säl som skickas till Naturhistoriska Riksmuseet.

15,7
Så många miljoner ger i år Havs-och vattenmyndigheten i ersättning till yrkesfiskare som fått skador på fiskeredskap och fångster.

Läs också