Trädgårdsträning med pilbågsentusiaster































DEN LJUDLÖSA JAKTEN

Text och bild: Beatrice Dalghi

Som bågjägare är tystnaden allt. Upptäcker djuret dig först har du ingen chans. Träffar du är det inte ens säkert att någon hinner märka det. I över 25 år har svenska bågjägare kämpat för att deras jaktmetod ska bli tillåten. Maria Sjaavaag är en av dem som har valt att utbilda sig för en jakt som kanske aldrig blir av.

Maria Sjaavaag har bråttom. Ett eftersök har dragit ut på tiden och hon och hunden Bram har varit ute en bra stund nu. Dagen innan var det strålande solsken, en utmärkt dag för jakt. Nu öser regnet ner och Maria vet att om de inte hittar den skadeskjutna räven kommer de vara tvungna att ge sig ut igen för att fortsätt leta.
     När hon kommer innanför dörren åker de grova arbetsbyxorna av, mjukisbyxorna rotas fram och tevatten och limpsmörgåsar dukas upp på bordet. Jobbet som jaktelev på ett västsvenskt gods går inte alltid att planera.
     I köket har hon sällskap av Else Ammentorp, ordförande för Svenska Bågjägareförbundet. Hon var den som för drygt ett år sedan väckte Marias intresse för bågjakt. Själv har hon hållit på i över 20 år. Enligt henne tillhör Maria precis den grupp som nu börjar få upp ögonen för den ovanliga jaktmetoden.
      – I Danmark växer det kolossalt mycket just nu, särskilt bland tjejer och unga människor. De är mer öppna för nya grejer och att anta utmaningar. Det är inte så konstigt egentligen, allt mer i världen går ju mot att man ska utmana sig själv på olika sätt.
     Utmaningen är framförallt att bågjägare måste smyga nära inpå viltet. Minst 25 meter. Dessutom kräver vapnet både tid och tålamod om man ska bli en bra skytt.

Förbundets mål är att bågjakt ska bli tillåtet i Sverige. Här har det varit förbjudet sedan 1938. Nu får den som vill jaga med båge resa till något av våra grannländer, Danmark eller Finland. I södra Europa är Frankrike ett mecka för bågjägare. Där är jaktformen godkänd för alla viltarter.
     En av de första jaktresorna Else Ammentorp gjorde med pilbåge var till Australien för att jaga gris. En del bågjägare föredrar att jaga från trädtopparna, fastsurrade i ett tree stand, en stol som fixeras runt trädets stam. Else smyger helst på marken. Grisar är inga tysta djur, och när de närmade sig gömde hon sig bakom en buske. Därifrån såg hon hur flocken kom som i ett litet tåg, suggan först och kultingarna efter. Plötsligt lösgjorde sig ett av djuren från gruppen, och ställde sig för sig själv.
     – Det var 18 meter mellan mig och grisen. Det fanns ingen risk att jag skulle råka träffa någon av de andra. Jag satte en pil som tog perfekt, den gick rakt igenom djuret och studsade i marken bakom. De andra grisarna märkte det aldrig.



– Du känner dig som ett med naturen på ett helt annat sätt. Särskilt efter skottet. När du avfyrar ett skott med studsare så tystnar fåglarna och alla djur försvinner. Men skjuter du med pilbåge kvittrar fåglarna fortfarande.

 

Else Ammentorp








 

På Maria Sjaavaags köksbord ligger tre pilspetsar. Hon snurrar en av dem mellan fingrarna.
     – Det här är en typ av mekanisk jaktspets som fäller ut sig när den träffar djuret.
     De är rakbladsvassa och hastigheten på en avlossad pil överstiger ofta 80 meter per sekund. Dess ljudlösa framfart gör att djuren ibland inte märker att de har blivit träffade innan de går ner för räkning. Eftersom snittet är så precist, är det en mycket liten del av köttet som måste kasseras.
     – Du känner dig som ett med naturen på ett helt annat sätt. Särskilt efter skottet. När du avfyrar ett skott med studsare så tystnar fåglarna och alla djur försvinner. Men skjuter du med pilbåge kvittrar fåglarna fortfarande, säger Else Ammentorp.

Christer Pettersson är handläggare på Naturvårdsverket. Han var med och initierade den testverksamhet med bågjakt som genomfördes i svenska vilthägn mellan 1998 och 2002. I samband med att Danmark och Finland beslutade om en mer allmän och utökad bågjakt höjdes röster även bland svenska bågjägare.
     Testet utfördes på djur som redan var i fångenskap, vilket innebar goda möjligheter att följa upp eventuella felskjutningar.
     – Skälet var att det var många som var tveksamma till effekterna. Både företrädare för jägarintressen och djurskyddsintressen. Resultatet av testet gjorde att åtminstone företrädarna för jägarintressen blev positiva till en begränsad jakt med pilbåge.
     Begränsningarna Christer Pettersson syftar på handlar om att fokusera på vissa djurarter, i det här fallet rådjur och hjort.
     – Pilbågen har begränsningar jämfört med kulgeväret, framför allt i avstånd.
     2007 skickade Svenska Bågjägareförbundet in en formell ansökan till Naturvårdsverket. Sedan dess har det flera gånger flaggats för att en legalisering är på gång.
     – Från Naturvårdsverkets sida så är den här frågan väldigt liten i förhållande till vildsvinsjakt och varg. Vi känner att vi blir nedprioriterade varje gång det kommer en större fråga, säger Else Ammentorp.
Genom åren har det funnits ett par tusen medlemmar, nu är de 300 stycken. Många har valt att lämna förbundet eftersom de upplever att ingenting händer.
     Christer Pettersson tycker inte att det är konstigt att det tar tid att fatta beslut om nya jaktmedel. Han jämför med när frågan om fångstredskap utreddes på 1980-talet, det tog bortåt tio år.
     – Efter 30 år på den här myndigheten så tycker jag att det mesta går att lösa om man bara ger det tid och en gemensam arena och en dialog med alla inblandade.
     Han menar att det är naturligt att frågor som berör majoriteten av svenska jägare får mer prioritet. Svenska bågjägares svaghet är att de är få till antalet.
     – Det finns kul- och hagelgevär sedan hundra år tillbaka för att beskatta viltpopulationen och fångstredskap för många arter. Om inte de fanns så vore det sannolikt mycket högre tryck i frågan.

 

 

 

 

 

 

Else Ammentorp pratar om hur attityderna kring bågjakt har ändrats på senare år. Det sista förbundet vill är att locka till sig ”Rambotyper”, säger hon.
     – Utbildning och etik är otroligt viktigt för oss. Och acceptansen bland allmänheten har ökat, förr tyckte många jägare att pilbågsjakt var trams.
Men fortfarande möter hon argumentet att en legalisering skulle leda till en mer utbredd tjuvjakt.
     – Det handlar om att det är en tyst jaktmetod. Men i min värld hänger det inte alls ihop. Att jaga med båge är alldeles för svårt och ger för lite utbyte. Man kan inte sitta i en bil och skjuta och man måste in på minst 25 meter. Och är man tjuvjägare spelar det väl ingen roll om själva vapnet är tillåtet eller inte?
     Hunden Bram rör sig runt borde med piskande svans. Han är två år gammal och Marias ständiga följeslagare. Som jaktelev tillbringar hon en stor del av sin tid med att säkra viltets mattillgång. Den akademiska bakgrunden har hon inom utmarksförvaltning, och drömmen är att få arbeta med förvaltning av vilt, kanske i Norge där hon är uppväxt och utbildad.
     – När jag började jaga tyckte jag att det var jobbigt att det tog så mycket tid, men nu är det bara härligt att vara ute. Det är aldrig bortkastad tid, även om jag inte skjuter något.
     Hon säger att hon kommer fortsätta träna med bågen, även om det skulle dröja länge innan jakten tillåts.
     – Jag tror att det är lite som med ljuddämpare. Först motsätter sig folk det men när kunskapen ökar och forskningen visar att det går att göra på ett bra sätt, blir det till slut ett naturligt inslag. Jag vill tro att det ska bli lagligt här med.

Maria Sjaavaag och Else Ammentorp drar på sig stövlarna och beger sig ut i trädgården. En väl tilltagen sådan, knappt hundra meter från slottet där baronen och baronessan bor. Den första pilen tar inte riktigt där den ska. Den är försedd med en trubbig träningsspets, men borrar sig ändå igenom skjuttavlan som står 15 meter längre bort. Den föreställer ett betande rådjur, och en markering visar var lungor och hjärta sitter.
     – Den tog för lågt, säger Maria och går och hämtar pilen.
     På vänsterarmen har hon ett skydd som ska hindra att pilen fastnar i jackärmen när hon spänner bågen, och råka ändra pilens kurs. Den här bågen tillhör Else, men är inställd efter Marias längd och rörelsemönster.
     – Vapnet är helt personligt, man kan inte bara låna en pilbåge av någon annan utan att anpassa den efter sig själv, säger Else Ammentorp.
     Regnet har ökat i intensitet nu, och med frusna fingrar blir det ännu besvärligare att hantera bågen. Marias blick är stadig när hon fixerar målet med blicken.
     Nästa pil träffar mitt i prick. Else Ammentorp ler stort under kapuschongen när hon håller upp tavlan framför sig.
     – Yes! Hade det här varit ett danskt bågjägarprov hade Maria varit tvungen att träffa fem av sex tavlor för att ta sin examen.
Eftersom bågjakt inte är tillåtet i Sverige är inte heller vapnet förenat med några restriktioner. Vem som helst över 18 år får äga en pilbåge och fördelen är att man, som nu, kan gå ut i sin trädgård och träna närhelst lusten faller på.
     Christer Pettersson har lämnat frågan vidare till Naturvårdsverkets viltsamordnare som är den som slutligen kommer att meddela ett beslut. När det kan tänkas bli är fortfarande oklart, och Christer Pettersson vill inte spekulera i utgången.
     – Jag anser att alla hjälpmedel som är en tillgång i beskattningen är just en resurs. Jag gör den bedömningen att om det i det fortsatta arbetet visar sig att pilbåge under vissa förutsättningar är lika effektivt som hagel eller kula, då är det också ett sätt att beskatta vilt. De metoder som uppfyller villkoren avseende hög utbildning och krav på användning ska man också använda.
      Else Ammentorp gör sig redo att lämna godset, men innan hon går lämnar hon bågen hos Maria så att hon ska kunna öva på egen hand.
     – Jag tror att vi ska åka till Danmark till våren så att du kan ta examen där också. Då är du färdig att jaga till nästa höst.
     Om det blir i Sverige återstår att se.     ▲

Läs också